Verksamheter

Brages Pressarkiv – en politisk fråga

  • Publicerad 28.10.2014 kl. 12:58
  • Finlands riksdag antog den 20 december 1974 en lag om statsbidrag för arkiv av privat karaktär. Lagen hade initieras av de politiska partierna som önskade etablera fasta tjänster på välrenommerade arkiv, som skötts på både frivillig väg och med tillfälliga hopsamlade medel. Det gällde t.ex. Arbetararkivet (Työväenarkisto) grundat 1909. I mars 1975 beviljade statsrådet på anhållan rätten att bli delaktig av understödet som lagen förutsatte. För de politiska partiernas arkiv var verksamheten därmed säkrad för framtiden. Också Svenska folkpartiet skyndade sig att 1976 grunda ett föreningsarkiv under det storvulna namnet ”Svenska centralarkivet”. Materialet består av handlingar och protokoll som partiet och föreningar överlåtit.

    Förspelet till lagen innebar att en lista över ca 15 arkiv som kunde komma i fråga gjordes upp 1974. Den upptog den också tre arkiv som avvek från de politiska: Finska och Svenska Litteratursällskapens folkminnesarkiv – Kansanrunousarkisto och Folkkultursarkivet – samt Brages Urklippsverk, grundat 1910. Tolv arkiv valdes ut för lagstadgat stöd, ”överblivna” fick ty sig till årliga behovsprövade medel och allmosor.

    I frågan om vilka arkiv som skulle godkännas spelade Riksarkivet en avgörande roll. RA, som ju styrs av historiker, ställde sig tveksamt till de tre avvikande kandidaterna: SKS ,SLS och Brage. Ett äkta arkiv bevarar bara primära källor, det är handskrivna dokument och originala papper. Upptecknad folktradition räknades inte som primärmaterial, folks minnen och berättelser var inte ”sanning”. Nämnda traditionsarkiv skilde sig också från Riksarkivets doktrin. De bedrev nämligen aktiv insamling bl.a. i form av projekt. De var inte enbart passiva mottagare av dokument. Ännu värre var det med tidningarna, som både var otillförlitliga källor och dessutom fanns som mikrofilmer på Universitetsbiblioteket. Efter mycken diskussion och uppvaktningar, inte minst av professorerna vid Helsingfors universitet, lyckade man pressa in SKS och SLS arkiven. Brage lämnades utanför. Urklippsverket var unikt, någon finsk motsvarighet fanns inte, varför ett statsbidrag hade rubbat jämvikten. Det räckte väl också för minoriteten att redan ett udda arkiv – SLS – fanns med. SFP fick ju också snart sin del av kakan.

    Brages styrelse försökte genom hela 1970- och 1980-talen, genom upprepade besök på ministeriet och Riksarkivet, komma i åtnjutande av lagstadgat stöd för Urklippsverket, sedermera Pressarkivet. Varje gång satte Riksarkivet tummen ner med samma motivering: ej primärmaterial. Arkivets energiska chef, Siv Westergård , docenten Henrik Stenius, professor Anna-Maria Åström och flera andra, lade ner mycken tid och tanke på att skapa ekonomisk kontinuitet i driften. Inför pressarkivets 80-årsjubileum 1990 utgavs en skrift där flera framstående forskare vittnade arkivets unika karaktär och ovärderliga betydelse för forskningen. Bl.a. saknar det motstycke i Norden.

    Hösten 1987 tillsatte Undervisningsministeriet en arbetsgrupp som utredde grunderna för statsunderstöd för Brage och även presenterade fyra olika förvaltningsmodeller. Den modell som arbetsgruppen, arkivets ledning och även Brages styrelse enades om, innebar ett samarbete med Svenska social- och kommunalhögskolan. Arkivet var betydligt mera än en ”samling” och kunde integreras i undervisning och forskning på många sociologiska och kulturella fält. Högskolan, under ledning av Gunvor Brettschneider, ställde sig mycket positiv. För Brage gällde frågan urklippsverkets integritet, samhälleliga nytta och synlighet. Två fristående institutioner kunde stöda varandra genom fruktbart samarbete och statsbidraget motiveras. Arkivet hade vid denna tid tre tjänster och bidraget från ministeriet uppgick till en halv miljon mk.

    Nu uppträdde på arenan Svenska litteratursällskapet och Åbo Akademis förvaltning med antydningar om övertagande av arkivet. I denna plötsliga aktivitet hägrade både välvillig socialhjälp och makthunger. Intetdera samfundet hade på 70-talet, när Brage gjorde hänvändelser, visat något intresse för saken. Det mest famösa uttalandet kom från ÅA: Social- och kommunalhögskolan skulle inte kunna bevaka de svenska intressena eftersom den hör till Helsingfors universitet (Hbl 16.12.1988) ! Från Litteratursällskapets sida framhölls att man inte direkt, i detta skede hade ekonomisk möjlighet att överta arkivet. Men otvivelaktigt skulle sällskapets arkiv och Brages urklippsverk stöda varandra. – I dag är båda institutionerna grannar på Riddaregatan.

    I sitt inlägg i Hbl 3.10. 2014 framhåller den nyligen avgångna chefen för Pressarkivet, fil.dr Jessica Parland-von Essen ett moment som endast de som i årtionden använt arkivet förstått: nämligen att arkivet besitter en metakunskap av enorma mått. Denna ”kunskap om kunskapen” betyder att man briljant – på en och samma stund – kan röra sig fritt mellan tider, platser, ämnen och samlingar. Detta enastående minne har byggts upp under 100 år. Informationshanteringen fortgår inom det innovativa, projektet Presstanda. Den kan inte ersättas enbart genom digitalisering av tidningarna eftersom de inte existerar i eller inom varandra utan som separata nummer. Att ”härbärgera” Pressarkivet på Nationalbiblioteket, ett mekaniskt tänkande, typiskt för dokumenthistoriker, är detsamma som en gravläggning.

    Men – när nu även papperstidningen håller på att gå hädan får kanske Pressarkivet som kunskapsbank äntligen upprättelse. Utan att vilja frammana antagonism ter det sig dock kuriöst, att ett passivt ”centralarkiv”, som i huvudsak bara innehåller Svenska folkpartiets dokument, åtnjuter lagstadgat statsunderstöd medan Brages Pressarkiv som inrymmer hela finlandssvenskheten i hela Svenskfinland ligger i själatåget!

    Bo Lönnqvist, professor emeritus, ledamot av Föreningen Brages styrelse 1966-1996